Alla planer

Grunderna

Sju dagar med de första stegen för nya troende: nåd, bön, Guds ord och gemenskap med Guds folk.

  1. Dag 1

    Älskad av Gud

    Dagens läsning

    Eftertanke

    Det finns en vers som är så välbekant att den har tryckts på dekaler och hållits upp på skyltar vid idrottsevenemang. Men det invanda har en förmåga att göra eggen slö på ett blad som alltid var ämnat att skära ända in till hjärtat. Slå upp Johannes 3:16 och läs den långsamt, som om det vore första gången. Även om du har hört den tusen gånger är det den säger om dig värt att höra igen. Ordet "så" i "Ty så älskade Gud världen" är inte bara en förstärkning som betyder "mycket", fastän det förvisso är sant. På grundspråket har det innebörden "på detta sätt": Gud älskade på detta bestämda, dyrbara, omisskännliga sätt: han gav. Kärlek är hos Gud aldrig en abstraktion. Den är alltid handling. Han sände inte ett budskap eller en rörelse, han sände sin Son. Och versen som följer, Johannes 3:17, är lika slående: "Ty icke sände Gud sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom." Sonen kom inte för att uttala en skulddom, den hade vi redan förtjänat, utan för att själv ta den på sig. Romarbrevet 5:8 trycker detta ännu djupare: "Men Gud bevisar sin kärlek till oss därmed att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare." Ordet "bevisar" betyder att visa, att styrka bortom allt tvivel. Gud väntade inte tills vi hade putsat upp oss själva. Han älskade oss när vi var som sämst, som mest söndriga, som längst bort från honom. Det är den kärlek som fann dig. Till dig som är ny i tron: låt detta sjunka in i hela din varelse. Du har inte förtjänat din plats i Guds hjärta, och du kan inte falla ut ur den. Hans kärlek är startlinjen, inte mållinjen. Och till dig som har vandrat med Gud i många år: stanna här en stund till. När lät du senast denna sanning bli alldeles ny? Guds som slungade ut galaxerna på sin plats såg på dig i din synd och sade: "Värd det." Låt det vara nog för i dag.

    Visa dagenLjud finns
  2. Dag 2

    Frälsta av nåd

    Dagens läsning

    Eftertanke

    Innan Paulus berättar för efesierna vad de har blivit, berättar han vad de var. Han mildrar ingenting: "döda genom överträdelser och synder" (Efesierbrevet 2:1). Död är inte sjuk, inte kämpande, inte i behov av lite hjälp. Död betyder att det inte fanns något i oss som kunde sträcka sig mot Gud. Detta är inte pessimism, det är den ärliga diagnos som gör botemedlet så hänförande. Sedan kommer en av de viktigaste vändpunkterna i hela Skriften. Efter att ha beskrivit vårt tillstånd i verserna 1 till 3 skriver Paulus i vers 4: "Men Gud." Två ord som förändrar allt. "Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för sin stora kärleks skull, varmed han älskade oss, ja, oss som voro döda genom överträdelserna, gjort oss levande med Kristus." Han sträckte sig ner i graven där vi låg och blåste liv i det som var livlöst. Han renoverade oss inte, han uppväckte oss. Och så landar Paulus på nyckelversen i hela texten, den som kristna har älskat i två tusen år: "Ty av nåd ären I frälsta, genom tron, och det icke av eder själva; Guds gåva är det; icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig" (Efesierbrevet 2:8-9). Nåd är Guds oförtjänta och ofördelade ynnest, hans godhet som flödar mot dem som inte har något krav på den. Tron är helt enkelt den öppna handen som tar emot det nåden räcker fram. Gåvan kan inte köpas, bytas till sig eller förtjänas genom religiös möda. Den kan bara tas emot. Men Paulus slutar inte där. Vers 10 påminner oss om att vi visserligen inte är frälsta genom goda gärningar, men att vi alldeles säkert är frälsta till dem: "Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar." Ordet för "verk" är grekiskans poiema, roten till vårt ord poesi. Du är Guds dikt, hans mästerverk under tillblivelse. Frälsningen är inte slutet på berättelsen, den är den första meningen i det som han hela tiden har skrivit.

    Visa dagenLjud finns
  3. Dag 3

    En ny skapelse

    Dagens läsning

    Eftertanke

    Paulus skriver från en fängelsecell, under romersk bevakning, till en församling i staden Korint. Från denna osannolika plats gör han en av de djärvaste förklaringarna i hela den kristna Skriften: ”Därför, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, något nytt har kommit till” (2 Korintierbrevet 5:17). Ordet som återges med ”skapelse” är samma ord som används i den grekiska översättningen av Första Moseboken för den ursprungliga skapelsen. Paulus talar inte om självförbättring. Han talar om en ny begynnelse. För en alldeles ny troende är detta både hänförande och, om vi ska vara ärliga, ibland förvirrande. Du kan ha satt din tro till Kristus och ändå känna dragningen från gamla vanor, gamla mönster och gamla sätt att tänka. Betyder det att versen inte gäller dig? Inte alls. Förklaringen att ”det gamla är förgånget” säger något om din ställning inför Gud: din identitet har i grunden och för alltid förändrats. Att ditt dagliga liv hinner ikapp den nya identiteten kallar teologerna helgelse, och den tar ett helt liv. Fröet som är sått är verkligt redan innan trädet är fullvuxet. Vers 21 är den teologiska drivkraften bakom vers 17: ”Ty honom som icke visste av någon synd har han gjort till synd för oss, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet i honom.” Detta kallar många forskare det stora bytet. Jesus, som aldrig hade syndat, behandlades som om Han hade begått varje synd som någonsin begåtts: din, min och hela världens. Och vi, som aldrig hade levt en rättfärdig dag, behandlas som om vi hade levt Hans fullkomliga liv. Detta är ingen låtsad rättfärdighet, utan en verklig överföring, en juridisk och andlig verklighet som himlen själv erkänner. För den erfarne troende vill jag lägga till detta: det nya som Paulus beskriver är inte en engångshändelse som bleknar i backspegeln. Verbformerna i grekiskan antyder en pågående verklighet i nuet. Du är ständigt ny i Kristus. Varje morgon när du vaknar, vaknar du som en ny skapelse. Låt den sanningen vara det första du tar med dig in i dagen.

    Visa dagenLjud finns
  4. Dag 4

    Samtal med Gud

    Dagens läsning

    Eftertanke

    När lärjungarna såg Jesus be, väcktes en hunger i dem efter det de såg, så innerlig och äkta som det var. De bad Honom inte att undervisa dem i teologi eller under. De bad Honom lära dem att be. Bönen som Han gav dem i Matteus 6:9-13, som vi kallar Fader vår, var aldrig menad att bara reciteras. Den är en karta över själens landskap inför Gud, ett mönster som visar oss hur ett ärligt och förtroendefullt samtal med vår Fader kan se ut. Lägg märke till hur bönen börjar: inte med våra behov, utan med Guds namn. ”Fader vår, du som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” Innan vi framför våra önskemål riktar vi in oss. Vi påminner oss om vem vi talar med: inte en automat, inte en avlägsen kraft, utan en Fader. Ordet som Jesus använde för Fader var det arameiska ”Abba”, ett ord med ömsint närhet, som när ett barn säger ”pappa”. Du har fått det enastående privilegiet att tilltala universums Skapare med det ordet. Skynda inte förbi det. Filipperbrevet 4:6 för detta ännu längre in i vardagens väv: ”Bekymren eder icke för något, utan låten i allt, med bön och åkallan i förening med tacksägelse, edra önskningar komma fram inför Gud.” Orden ”bekymren eder icke för något” betyder att vi inte ska oroa oss för någonting. Det beror inte på att våra problem är små, utan på att vår Fader är stor. Pauli recept mot oro är inte positivt tänkande, utan bön. Närmare bestämt bön genomsyrad av tacksägelse, som håller oss förankrade i det Gud redan har gjort, även när vi lägger fram det vi ännu inte ser löst. Och löftet som följer i vers 7 är ett av de vackraste i Skriften: ”Guds frid, som övergår allt förstånd, skall bevara edra hjärtan och edra tankar i Kristus Jesus.” Ordet ”bevara” är en militär term. Det betyder att hålla vakt, att stå som skyddsvakt. Guds frid är inte bara en känsla, den är en vaktpost vid ditt hjärtas dörr. Du kan inte tillverka den själv. Du tar emot den genom bön, genom tacksägelse, genom att helt enkelt komma till Fadern och anförtro Honom det du inte kan bära ensam.

    Visa dagenLjud finns
  5. Dag 5

    En lampa för min fot

    Dagens läsning

    Eftertanke

    Föreställ dig en vandrare som tar sig fram längs en mörk väg: inga gatlyktor, ingen måne, bara den smala ljuskrets som lyktan i hans hand kastar några steg framför honom. Det är den bild psalmisten griper efter när han skriver: "Ditt ord är en lykta för min fot och ett ljus på min stig" (Psaltaren 119:105). Han beskriver inte en strålkastare som lyser upp hela horisonten på en gång. Han beskriver precis så mycket ljus som behövs för nästa steg. Det är just så Guds ord verkar i ett liv. När Paulus skrev till sin unge vän Timoteus påminde han honom om att de heliga skrifter han känt sedan barndomen inte bara var en gammal släkttradition, utan levande och kraftfulla. "All Skrift är av Gud inspirerad", skrev Paulus, och menade att Gud har andats ut den, så som en människa andas värme på kalla händer. Varje ord bär hans andedräkt. Och den andedräkten, säger Paulus, är nyttig för att lära oss vad som är sant, tillrättavisa oss när vi driver iväg och fostra oss att leva rätt. Bibeln är ingen regelbok för att förtjäna Guds ynnest, för du har redan hans ynnest genom nåden. Den är mer som ett brev från en Fader som älskar dig och vill att du ska lära känna honom, lära känna dig själv och finna fotfäste i en värld som kan vara mycket mörk. För den som är ny i tron är detta befriande. Du behöver ingen teologisk examen för att ha nytta av Skriften. Du behöver bara öppna den och läsa, i förtröstan på att samme Gud som andades ut den är närvarande hos dig när du tar emot den. För dig som har läst dessa ord hundra gånger finns något att begrunda: lyktan i psalmistens bild hölls nära foten, inte högt över huvudet. Det är en bild av ödmjukhet, av någon som har lärt sig att man inte kan se långt framåt och som har slutit fred med det. Han litar på honom som håller morgondagen i sin hand. I dag, var du än befinner dig på denna väg, är Ordet ditt ljus. Inte varje fråga får svar på en gång. Men nästa steg blir upplyst. Det räcker för att vandra vidare.

    Visa dagenLjud finns
  6. Dag 6

    Inte ämnad att gå ensam

    Dagens läsning

    Eftertanke

    Det finns en tyst värk som många bär med sig in i kyrkan första gången: rädslan för att tron ska vara något privat och ensamt, och att det på något sätt är en svaghet att behöva andra människor. Bibeln svarar direkt på den rädslan, och den gör det på nästan varje sida. Det kristna livet var aldrig tänkt att vandras ensam. Hebreerbrevets författare talade till troende som hade börjat dra sig undan från de gemensamma samlingarna, och han uppmanar dem att inte överge "vår egen församling" (Hebreerbrevet 10:25). Bilden bakom ordet för församling är att något samlas på ett och samma ställe, som när splittrade delar fogas samman till en helhet. När de troende samlas sker något som inte kan ske i ensamhet. Vi uppegger varandra, och ordet betyder här att egga och tända, "till kärlek och goda gärningar" (Hebreerbrevet 10:24). Trons gemenskap är avsedd att vara en plats där elden i dig närs av elden hos andra. De första troende förstod detta av instinkt. Apostlagärningarna 2 visar oss en gemenskap som nästan är slående i sin sammanhållning. De höllo troget före vid apostlarnas lära och den inbördes gemenskapen, vid brödets brytande och bönerna. De delade det de hade. De åt tillsammans med glädje. Och dag för dag lade Herren till nya till deras skara. Deras liv tillsammans var i sig själv ett vittnesbörd: människor utanför såg in och fick syn på något de inte kunde förklara och inte kunde stå emot. För den som just har börjat följa Jesus är det inte ett valfritt tillägg att finna en gemenskap av troende, det är en del av grunden. Du kommer att behöva människor som ber med dig när du inte hittar orden, som påminner dig om sanningen när dina känslor ljuger för dig, och som sitter hos dig i svåra tider. Och du kommer kanske till din förvåning att upptäcka att du har något att ge tillbaka. Den erfarne troende som läser detta kan ärligt fråga sig: Är jag verkligen närvarande i min gemenskap, eller deltar jag bara? Det är en skillnad, och den första församlingen kände väl till den.

    Visa dagenLjud finns
  7. Dag 7

    Att vandra dag för dag

    Dagens läsning

    Eftertanke

    Du har nått slutet av sju dagar, och ändå står du i djupaste mening vid en begynnelse. Det kristna livet är inte ett mål som du når fram till. Det är en vandring, tagen en dag i sänder, i takt med en levande Gud. Paulus fångar detta vackert när han skriver: "Om vi leva i Anden, så låtom oss ock vandra i Anden" (Galaterbrevet 5:25). Ordet han använder för "vandra" här är inte det vanliga grekiska ordet för att gå. Det betyder att gå i led, att hålla jämna steg, som soldater som marscherar i formation. Bilden är av någon som medvetet håller sig nära honom som leder. Frukten som Paulus beskriver i verserna före, kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet, är inte något du frambringar med viljestyrka. Det är vad som naturligt växer när ett liv är rotat i Guds Ande. En ny troende läser ibland den här listan och känns överväldigad, som om allt detta skulle uppnås på en gång. Men frukt visar sig inte över en natt. Den växer i sin tid, stilla, när roten går djupare. Din uppgift är att förbli förenad med vinstocken. Frukten är hans verk i dig. Och så talar Jesus, inte som ett minne, utan som den uppståndne Herren som står inför sina lärjungar med all makt i himmel och på jord, och han sänder ut dem. Inte när de är fullärda. Inte när de har alla svar. Han sänder dem som de är, in i en värld som behöver det som endast han kan ge, och han beseglar uppdraget med det mest stadgande löftet i hela Skriften: "och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände" (Matteus 28:20). Alla dagar. Inte bara när du känner dig stark. Inte bara när du har ordning på ditt liv. Alla dagar. Så vandrar du dag för dag: inte genom att ha allt utrett, utan genom att lita på att han som kallade dig är med dig varje steg. Grunden har lagts den här veckan: nåd, bön, Ordet, gemenskapen med Guds folk. Vandra nu på den. Vandra långsamt om du måste. Vandra genom tårar om du måste. Men vandra, och vet att du aldrig vandrar ensam.

    Visa dagenLjud finns